Under fle­ra årtion­den triv­des Mai­re Nie­­mi-Saa­ri i ett tra­di­tio­nellt trä­hus upp­fört 1860. Men en mas­siv vat­ten­ska­da gav livet en ny rikt­ning. Hela bygg­na­den för­stör­des av mögel och Nie­­mi-Saa­ri led i åra­tal av infek­tions­sjuk­do­mar som kom att krä­va minst lika lång kon­va­le­scens­tid. Nu skri­ver hon på en bok om sina job­bi­ga upp­le­vel­ser, men i det sista kapit­let ljus­nar det: Nie­­mi-Saa­ri flyt­tar till sitt dröm­hem.

-  I verk­lig­he­ten har jag inte ännu flyt­tat eftersom hus­byg­get först nu påbör­jats. Jag är tvung­en att vän­ta ännu i två pir­ran­de år. Ju kära­re barn, desto läng­re vän­te­tid, skrat­tar hon.

Nie­­mi-Saa­ris mögel­histo­ria är av sam­ma kali­ber som alla de ota­li­ga berät­tel­ser­na vi hör om i media idag. Efter exten­si­va under­sök­ning­ar blev det en abrupt avfärd från det mögel­ska­da­de hem­met, och knappt en pryl fick tas med. Hant­ver­ka­rens hela livs­ar­be­te för­stör­des.

Från sitt gam­la hem fick Mai­re Nie­­mi-Saa­ri med sig enbart ett gam­malt mat­bord, som idag fun­ge­rar som medel­punkt i hen­nes till­fäl­li­ga boning.

- Visst fick jag från Aste, för­e­ning­en för boen­de­häl­sa, goda råd om hur räd­da mögel­ska­da­de pry­lar. Men jag var i ett så hemskt dåligt skick att jag inte våga­de
ris­ke­ra att mögelspo­rer skul­le föl­ja med mig till mitt nya hem.

Från rödmyllestuga till townhouse

Under sin långa sjuk­le­dig­het fun­de­ra­de Nie­­mi-Saa­ri både på sitt liv och på sitt fram­ti­da boen­de. I ett hur­dant hem skul­le hon kun­na ge sin sar­ga­de kropp möj­lig­het att till­frisk­na i fred? Ing­et av de erbjud­na lös­ning­ar­na ver­ka­de pass­ligt och situ­a­tio­nen kän­des despe­rat.

-  Jag äls­ka­de mitt gam­la trä­hus där allt fun­ge­ra­de okom­pli­ce­rat. Själv­drags­ven­ti­la­tion, plank­golv, eldstad, natur­li­ga mate­ri­al. Enkelt att hands­kas med och vår­da om. Man behöv­de inte för­stå sig på kom­pli­ce­rad tek­nik eller maski­nellt öka luft­fuk­tig­he­ten. Så det slog mig att jag var tvung­en att hit­ta något lik­nan­de, kanske ett litet trä­hus utan­för all­farts­vä­gar­na.

Mai­re Nie­­mi-Saa­ri upp­skat­tar allt som är äkta och hand­gjort. Där­för är natur­ma­te­ri­a­len i
fokus även i det kom­man­de hem­met.

Upp­dra­get var dock allt annat än lätt. Ock­så tan­ken på att flyt­ta långt ifrån ser­vice­stäl­len kän­des allt mer obe­kväm, pga de ota­li­ga sjukå­ren. Av en hän­del­se fick hon höra av en bekant i Tus­by om den kom­man­de bostads­mäs­san: år 2020 skul­le ett fler­tal tra­di­tio­nellt bygg­da bostä­der upp­fö­ras på mäss­om­rå­det.

- Jag tog ome­del­bart kon­takt med Trä Kro­nor och kon­sta­te­ra­de att här var sva­ret änt­li­gen. Röd­myl­lestu­gan byt­tes ut mot ett häl­so­samt och eko­lo­giskt håll­bart town­­house-hus. Här fann jag bekan­ta ele­ment från mitt äls­ka­de trä­hus, så som­själv­drags­ven­ti­la­tion samt plast- och lim­fritt mas­siv­trä. En trå­kig livs­pe­ri­od hål­ler på att avslu­tas, säger Nie­­mi-Saa­ri och drar en suck av lätt­nad.

Information och temporärutrymmen

Då Nie­­mi-Saa­ri sök­te efter en lämp­lig lägen­het bekan­ta­de hon sig med byg­gan­de och oli­ka mate­ri­al. Tyd­li­gast syn­tes bran­schens bråds­ka.

- Många hus mon­te­ras av fuk­ti­ga ele­ment på någ­ra vec­kor. Ni vet Höl­mö­lä­bor­na som klipp­te av täc­kets ned­re rand för att tråck­la fast upp­till då kylan över­ras­ka­de. I vår bygg­kul­tur kan man skön­ja sam­ma drag.

- Det är inte män­ni­skor­nas eget fel att de insjuk­nar pga inom­­hus­lufts- och mögel­pro­blem. Att bli sjuk och för­lo­ra sitt hem är ett hårt slag och kan i värs­ta fall vara en tra­ge­di som slut­gil­tigt änd­rar rik­ting­en i ens liv. Där­för är det så oer­hört vik­tigt att spri­da infor­ma­tion och erbju­da rena tem­po­rärut­rym­men för pri­vat­per­so­ner och t.ex sko­le­le­ver som ham­nat i en mögel­fäl­la. Det är myc­ket sam­häl­let behö­ver utveck­las ännu vad gäl­ler stöd här.

- Nu har alla bitar fal­lit på sin plats för mig. De fysis­ka symp­to­men jag lidit av pga mögelut­satt­he­ten har mins­kat och ett nytt sunt hem har dykt upp, säger Mai­re Nie­­mi-Saa­ri nöjt.

Erfa­ren­he­ten läm­na­de efter sig en kro­nisk kemi­ka­li­eö­ver­käns­lig­het, men fram­ti­den ser förs­ta gång­en på år ljus ut.

- Klart att det i huvu­det snur­rar tan­kar som att ”vad om…”. Jag har bli­vit extremt för­sik­tig och nog­grann, för att ald­rig någon­sin mera behö­va upp­le­va dylikt. Jag har lärt mig att iden­ti­fi­e­ra vet­ti­ga lös­ning­ar.

- Nu är jag i fan­ta­sin redan halv­vägs inflyt­tad; sma­kar på käns­lan, räk­nar avstånd på kar­tan till bekan­ta plat­ser och före­stäl­ler mig hur jag efter bastu­bad smut­tar på iskall dryck på egen gård. Snart är jag änt­li­gen fri att leva mitt uni­ka liv, sum­me­rar Nie­­mi-Saa­ri.

Ja, och boken då?

- När hjär­nan arbe­tar igen och min­net fun­kar så är skri­van­det en njut­ning. För­ut­satt att tid­ta­bel­len hål­ler så är boken fär­dig vid års­skif­tet. Men jag tar inte stress över det. det har jag haft til­räck­ligt av för en hel livs­tid.